Förordet till Drömmen om Herrön & Förruttnelse

Två pjäser av Killinggänget (Modernista, 2024)

(I vintras var det mycket löst snack om “ironisk poesi” om jag inte minns fel, och det var även en del, lite mindre löst (?), snack om Killinggänget på grund av en dokumentärfilm. Som av en händelse/hädelse som såg ut som en (fri) tanke fick jag i samma veva, eller lite innan själva vevan (?), frågan: vill du skriva ett förord till Killinggängets två pjäser, som nu för första gången ges ut i bokform? Naturligtvis ville jag det. Jag blev eld och lågor. Jag visste inte att det fanns en andra (eller en första?) pjäs. Förruttnelse var ingenting annat än en sensation! Och Drömmen om Herrön var ett mästerverk, missförstått på sin tid, i akut behov av upprättelse? Inget och ingen behöver väl upprättelse, men ni fattar vad jag menar. Jag skrev förordet. Boken kom ut. Det möttes av total tystnad. Så mycket för den hegemonin! Vad jag vet har Drömmen om Herrön/Förruttnelse (Modernista 2024) inte fått en enda recension (om man inte räknar medverkan på en tips-lista i Café och några bokbloggande mäns förutsägbart febriga blurbs på sociala medier). Det har snart gått ett år. Köp boken och läs den. Jag tycker faktiskt att den här diptyken viktig, att den är rolig (läs: sorglig/tragisk). Jag publicerar därför mitt förord här. Alltid entusiasmerar det någon? Förhoppningsvis kan det radikalisera en människa, som flickan sa. Om Gud vill kan det få någon att hoppa.)

Förord

Tänk om den riktiga förruttnelsen var alla vänner vi fick längs vägen?

Förlåt, men humor är det lättaste som finns att analysera, humor och hat. Människan föds över graven, och i fallet hinner hon googla Jan Borg.

Humor är bara tragedi. Punkt. Plus minus noll. Humor är bara den nya punken, som flickan sa. Sen så skrek hon att bollen är rund, men då var det ingen som lyssnade. Då hade alla börjat lyssna på en helt annan flicka. 

Förlåt. Killinggänget gör sånt här med mig. Eftersom de överlevde. Eftersom de överlevde inte bara ironins självmordsförsök utan dess ytterst habila rehabilitering. Killinggängets dramatik i bokform gör sånt här med mig. Och när jag skriver ”gör” så menar jag, naturligtvis, vad jag skriver. 

Förlåt. Den där inledningen är ett skämt. Det var en gång ett skämt som var den där inledningen. Det var en gång ett förord som skrevs på en förhud (blindskrift). Det är så roligt med skämt, tycker jag. Det är så roligt med tatueringar. Jag blev bortklippt ur Killinggänget-dokumentären och jag ber till Gud att jag blir bortklippt ur den här boken, men det här handlar inte om mig. Det här handlar om ”Alfonso”. Det här handlar om att ha perfekta förutsättningar för sitt skapande. Det här handlar om ett gäng som får stadens nycklar och i gengäld konstruerar en fittsönderslitarmaskin. Som jag skrev en gång: allt är tillåtet i krig och kärlek och brainstorming. 

Förlåt. ”Vi” backar bandet. När jag var 17 år så köpte jag en klippbok stor som kroppsspegel (jag är relativt ”petite”) i Dramatens foajé efter ett framförande av Drömmen om Herrön. I denna tingest fanns det, förutom ett eklektiskt bildmaterial, manusfragment som aldrig tog sig upp på scenen. Repliker som kändes väsensskilda från de jag nyss bevittnat, eftersom jag kunde spela upp dem fritt i mitt huvud. I min hjärna gick de att klä i tusen olika kostymer. De hade inte smutsats ner av den realiserade praktiken. Dessa repliker var utopiska. 

Ja, jag vågar påstå detta bonusmaterial är det roligaste som Killinggänget någonsin skrivit, rent objektivt. Det är mycket viktigt. Och missförstå mig rätt. Det är väldigt bra att det förpassades till bonusmaterialens sophög, jag vill bara att ni ska känna till det, när ni läser den här boken, att allt det roligaste avrättades i en klippbok stor som en ”petite” människas kroppsspegel. Och att det är viktigt. Och att ni ska känna er lyckligt lottade.

Det är kongenialt, inser jag nu. Mycket av svärtan (läs: styrkan) i Drömmen om Herrön kretsar ju kring faktumet, att man aldrig kan nå fram. Det är liksom riffandets stora tragedi. En runa över det homosociala jammandet.

Jag tänkte inte på det särskilt mycket då, när jag var 17 år. Jag skrev en recension i en skoltidning som fortfarande heter Latin Lover och jag visslade vidare, baklänges i livet. Men när jag nu tar upp den där klippboken (min fru undrar vad jag läser och varför det är stort som en kroppsspegel, hon är relativt ”petite”) så noterar jag även brottstycken från en helt annan pjäs! Hur i helvete kunde jag missa det i nådens år 2009? Bara ett sånt påskägg som att en viss ”Tomas” har lines? Jag såg ingen Tomas Alfredson på Dramatens scen? Ledtrådarna till Förruttnelse fanns ju där hela tiden! För oss som slaviskt köpte allt som osade merchandise. Den hemliga pendangen. Den autofiktiva förklaringen. Nyckeln till staden!

Jag återkommer till Förruttnelse, men först vill jag skriva kort om pjäsen som faktiskt presenterades, den som faktiskt penetrerades av en lösnäsa. 

Drömmen om Herrön innehåller nästan inga referenser. Den är mycket sorglig, vilket accentuerades av den inbussade publikens hyenaliknande flabb i punctum-scenen där Robert Gustafssons karaktär ”Robert” bokstavligen plockas isär och går under av impressarion ”Joes” feedback.

Jag måste också nämna Andres Lokkos tron (eller Andreas Loko, som Bobby Gillespie kallar honom medelst perfekt estnisk imitation). Alltså tronen som sagans ”Andres” via en ranglig metallkonstruktion mycket sparsamt katapulteras ut ifrån, men jag vet inte hur jag ska gestalta det för er. Det får beskrivas vid ett senare tillfälle, bakom er rygg.

Skitsnackets poetik är en brygga lika mycket som en tematik, för det är först i och med Killinggängets två pjäser som de når botten (om man bortser från kommentatorspåret på Fyra nyanser av brunt-dvd:n fem år tidigare). (Och avgrunden är som bekant den högsta utsiktspunkten, för att tala med Lars Norén.) Det är först här som Killinggänget vågar bli självupptagna på riktigt. De tar självupptagenheten in i kaklet. De har inte varit självupptagna innan. Missförstå mig rätt igen. Det är bländande vackert, när de äntligen släpper sargen, och vågar bli sådär oförblommerat självupptagna som vi och ni alltid drömt om och aldrig förtjänat.

Om ni tycker att skrivkramp är skönt så kommer ni storkna när ni får höra talas om självhat.

Jag kan bara tänka mig vad som inträffade i det där rummet när någon (Martin Luuk) introducerade ”nöjesfältet” som trop och spelplats. Förlösningen är lika enkel som genial. Som flickan sa. Jag minns att jag, 17 år, blev rörd och att jag grät. Det liknar det jag, 31 år, sysslar med när jag äntligen får tillgång till Förruttnelse. Hänförelse.  

Vad är egentligen ett nöjesfält i nådens år, om inte en plats man besöker för att dö? Och vad är egentligen en förruttnelse om inte ett åtagande, en gripande lojalitet?

Vad bör en publik som åkt buss hela dagen från exempelvis Kalmar utsättas för om inte håglöst ekvilibristiska recensioner av självmord?

Jag har hört att utlandssvensken har börjat dedicera sitt liv åt skateboard.

Den förlorade pusselbiten, Förruttnelse är en magnifik orgie i död internhumor. Som Voltaire skrev, man ska odla sin internhumor. Om man odlar den kollektivt kan det bli sjukt obehagligt, men det kan också bli stor konst. Det kan vara värt risken.

Det vackraste som finns är internhumorn när den håller på att dö, och orkestern fortsätter att spela. Förruttnelse är en gripande uppvisning i en sån palliativ vård. Jag ber faktiskt till Gud att den sätts upp. Av upphovsmännen själva eller några andra barn. Jag tror att den realiserande praktikens smuts skulle addera ett sällsamt ljus. Och på tal om ljus: den här diptyken presenterar en humor lika ljus som någonsin strålning och cytostatika. Sockersöt!

Jag kan inte skriva tydligare om Förruttnelse och Drömmen om Herrön. Så jag bjuder på lite bonusmaterial från bonusmaterialiens sophög: på galapremiären av Fyra nyanser av brunt (som jag gick på med min mamma, en mycket ”petite kvinna”) så ”arbetade” delar av Killinggänget med att sälja popcorn, riva biljetter och så vidare. Det var ett depraverat PR-jippo (som dansade i otakt (och därför i takt) med det filmiska mästerverket). Man såg verkligen hur de led. Efter visningen fick samma delar av Killinggänget varsin skärva av Ernst Billgrens tavla Sören H. Lindberg tvättar slidan på Himmelska fridens torg. Det skedde under rituella omständigheter. Till min mammas stora förtjusning.

Killinggänget räddade och räddar mitt liv. På den tiden behövde mitt liv räddas, idag är jag inte lika säker.

Ta in en utomstående impressario. Ta in några flugor på väggen i rummet på Ranevskajas gods.

Jamen, det är ju ni. Det är ju ni som är flugorna. Välkomna. De har precis börjat bolla idéer. Ni kommer älska det här. Det är som att simma och svimma i fet mjölk.   

Elis Monteverde Burrau, nyårsafton 2023