Kitsch

Jag tar tåget till Växjö för att göra något på Kulturnatten i De fria ordets hus. Jag ska göra något i två akter. Jag har med mig mina peruker och mina vita plastpåsar. Mitt fejkblod på tub och mitt clownsmink. Min Dressman-kostym som jag aldrig tvättar, den jag köpte för 40 kronor på Västertorps vårfest. På grund av vädret har jag sprungit mindre och druckit mer det senaste halvåret. Det beror enkom på vädret. Jag behöver därför inte använda mitt skärp, men jag har med det ändå. Jag tänker att jag kan göra en självmordssketch med skärpet på hotellrummet sen. Det vore vackrare att ta livet av sig med skräp än med ett skärp, men nu är det bara en sketch. Jag har med mig handkameran och jag tänker filma mig själv med den. Henric har sagt att han har en ny idé gällande dokumentären om mig, och den går ut på att vi bara använder materialet från min handkamera. “Har du sett Grizzly Man?”, frågar han på telefonen, när han pitchar. “Ja, men han var ju död?”, svarar jag inte. Jag säger bara att jag tycker att det är en bra idé. Handkameran gör något ändå, förutom att den ger mig kontroll. Biktens potentiella nåd adderar kanske inte ett värde till den meningslösa ensamheten per automatik, men det är bättre än ingenting. Det mesta är tydligen bättre än ingenting, om man ska tro vissa reaktioner på Dramatens Rage? Handkameran ger mig kontroll, men samtidigt, jag kommer inte att klippa. Jag vill inte ha kontroll. Jag vill inte skriva en romantrilogi vars struktur är hämtad från fjärilens anatomi. Jag byter tåg i Alvesta. Världens största Hasse och Tage-museum är stängt och tur är väl det. Jag var nära att missa det första tåget från Stockholm, och jag är nära att missa det andra från Alvesta. Tåg som byter spår fuckar med mig. Jag är gangstalkad av tåg som byter spår. Det är rätt åt mig. Allt som händer är rätt åt mig. På det första tåget fanns en bistro, jag sätter mig alltid där. Jag tycker om att färdas i sidled på ett rött, galonliknande material. Jag tittade på en ung kille i luvtröja som drack två flaskor rosévin. Han rörde inte sina salta mandlar. Tåget var sponsrat av Melodifestivalen, så man fick gratis chips till valfri dryck, vilket kändes som ett hemskt övertramp. (Jag såg på Instagram att Alva Hedlund var på samma tåg och att hon också var upprörd över att vi befann oss på ett festivaltåg, det hade varit lustigt om hon gjort sin intervju med Lydia Lunch på ett Melodifestivalen-sponsrat tåg, by the way.) Jag lyckades läsa sammanlagt kanske 13 sidor i Chris Kraus The Four Spent The Day Together. Det är kanske för, jag vet inte, smärtsamt att läsa om Pauls misslyckade försök att ta sig ut ur alkoholismen. Det är smärtsamt för att det är så dråpligt. Som en fars. Tolvstegsprogrammet som den gudomliga komedin. Jag skäms lite för att jag själv var en av dem som skämtade om att Chris Kraus var en hyresvärd. Jag gjorde det på internet och i andra sociala situationer, och då har jag ändå skrikit in komplimanger i hennes döva öra. Jag köpte min tredje öl och nickade lite till killen i hoodie och hans rosévin. Vad fan hade jag att göra med att Chris Kraus var en hyresvärd? Hon var ju, av allt att döma, en bra hyresvärd. En godhetssignalerande hyresvärd, i princip. Jag älskar godhetssignalering och jag försöker att syssla med det själv, men ibland hinner man inte med att signalera, för att man gör så mycket gott. Vissa kanske skulle påstå att det är lite småsint och kränkt av Kraus att ägna cirka 20 % av vad som sålts in som en autofiktiv uppdatering av true crime-genren för att gnälla över att olika twittrare skämtade på hennes bekostnad för tio år sen, samtidigt som hon tjänade stora pengar på TV-adaptionen av I Love Dick, men jag tycker att det gnället gör den här autofiktiva uppdateringen av true crime-genren bättre och mer potent. Den stora skildringen av godhetssignaleringens komplexitet. Jag går som sagt av i Alvesta och missar nästan anslutningen till Växjö, men bara nästan. Nästan terror, bara nästan. Jag messar lite med Henning Fürst. Vi ska ses på Villa Deluxe. Hans fru Maria är med. De har nyligen startat ett skivbolag och de har hästar. “Vi blir en kvart sena”, skriver han. Det är kulturnatt i Växjö. Temat är kitsch. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag checkar in på mitt hotell. Jag sätter handkameran på ett bord och börjar spela in. Jag gör min självmordssketch med skärpet som jag är för tjock för och de vita plastpåsarna som jag älskar. Aase Berg ska tydligen tala om sina trädgårdstomtar ikväll, mitt emellan mina akter. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Jag kanske ska säga att jag är en landlord. Det finns goda hyresvärdar och det gör ingenting. Om fem dagar kommer Henning messa mig igen och säga att en kollega till honom frågat hur det var i skogen. “Jag var väl inte skogen, såg du mig i skogen?” “Nej, men en kille på TV sa att du skulle arrangera något i skogen.” Den killen, mina damer och herrar, han är död idag. Skoja…