Sjukhussalen 2
Minnesord
Sabbatsbergs sjukhus och den påstådda hjärnhinneinflammationen.
Jag läser fortfarande Hans Eklunds essä, eller vad det nu är.
Jag googlade precis Hans Eklund, ett vanligt namn.
Jag fick scrolla bort en fotbollstränare för att nå en runa.
Story of my life.
Hans Eklund dog 2019 och jag skummar minnesorden.
Att skumma är lite som att scrolla med ögonen.
Story of the Eye rimmar på Bataille och det är väl knappast en slump?
Jag noterar häpet att runan är skriven av Susanna som sitter här bredvid.
Hon sitter och skriver här bredvid på sin dator, just nu.
Jag grips av en kuslig känsla, att hon skriver Hans Eklunds runa.
Och att året därför är 2019.
Jag känner mig helt galen, det här fungerar inte.
Jag läser Hans Eklunds ord om Hildings sjukhusvistelse 1920.
Jag läser stel symmetri, kylig atmosfär, obönhörligt förlopp.
Snart ska jag lämna arkivet och gå ut i solen, det måste bli så.
Snart ska jag läggas in, det står skrivet i stjärnorna.
På vägen hit blev jag stannad av en kvinna, eller en dam.
Jag var på väg till den gröna pissoaren, den jag kallar för Östermalms enda.
Hon kisade med ögonen, sa att hon kände igen mig och hon tackade.
Jag tackade tillbaks och låtsades sen promenera förbi pissoaren.
När hon försvunnit utom synhåll gick jag tillbaka och pissade.
Story of my life, Story of the Eye.
Tänk att vara som en väl sluten medicinsk ritual.
Läkarens ögon känns helt sjuka i den här målningen med kavaljerperspektiv.
De enda friska ögonen i Sjukhussalen 2, som den heter, är de som inte syns.
Den sängliggande patientens ögon syns inte eftersom han blundar.
Han ler helt fridfullt och allt känns som ett hån.
Jag har aldrig riktigt kunnat nåla fast vilken färg mina ögon har.
Men nu slog det mig, mina ögon är pissoargröna!
Vi säger så för att det låter bra, det passar.