Sörja

Ironidebatten var ett intelligenstest

som blev en ohederliga visklek som nu muterat vidare

in i någon ny hjärndöd positioneringsdebatt

där mer eller mindre jäviga skribenter som inte läser poesin de skriver om

recenserar olika mer eller mindre slappa projektioner

och det är okej.

Alla ska äta och ingen är död

förens alla är döda.

Men sluta nämn mig.

Sluta använda mitt namn.

Sluta publicera bilder på mig.

Om du inte har något att säga

som inte är slappt skvaller.

Brus som passar dina syften.

Nästa vecka ska jag föreläsa på Biskops-Arnö,

det är första gången på tio år som jag är inbjuden dit och

att min poetik trots det blev nationell skola

mellan 2018 och 2024

(då man av lika naturliga som bittra skäl var tvungen att skjuta ner mig)

ber jag så hemskt mycket om ursäkt för.

Det var ingenting jag planerade.

Ambitionen har alltid varit att nå ut till massorna

utan att tumma en millimeter på dikten

och då får man, antar jag, tåla idiotin

och missunnsamheten och de medvetna

missförstånden.

Om mina böcker är borgerlig sörja

så kommer någon gubbe bakom betalvägg

på Proletären blir helt tokig

när han kommer i kontakt med borgerlig sörja.

Röda dagar från 2017 är en marxistisk diktsamling som tog svensk poesi in i framtiden.

6 juni och solen är folkhemsdikt mot nationalismen.

Ironi för änglar är revolutionsromantik.

Nästan terror, bara nästan ljuger du om du säger att du har läst,

men den handlar om missbruk och integritet

och den praktiserar i sig självt arbetskritik,

en sorts ambient aktivism,

om man så vill.

TALK SHOW kan jag inte förstå att jag har skrivit, tur att den inte går att få tag på.

Den är för bra.

Till de redan frälsta handlar om självmord.

De äter ur din hand, baby är urartad konst

och en uppriktig längtan efter en ny solidaritet.

Alltihop är mycket enkelt.

Karismasamhället är misslyckad situationism.

om dig har alla sagt det som aldrig borde ha sagts att en sötnos är nos som är söt så går den

är en gratis pamflett och ett rop på hjälp.

Den finns på internet.

Jag älskar fortfarande internet.

Ge fred en chans är ett radikalfeministiskt kammarspel.

En liten sketch om konstnärlig integritet förklarar sig själv, humorgruppen Knarkarna var en familj, de var mimare, de var dockor och de pratade franska.

Jag har inte ens nämnt och vi fortsatte att göra någonting rörande,

den firar tio år och det är verkligen något att sörja.

Vi är verkligen ett gäng,

jag vill, med en dåres envishet, tro att den stölden kan bli en självuppfyllande profetia.

Att avfärda något som postironi utan att läsa det diskvalificerar din hjärna.

Och så vidare, och så vidare.

Men vad vet jag, jag är inte kritiker.

Jag är inte bibliotekarie.

Det hade naturligtvis varit skönt, rent ekonomiskt.

Men nu blev det såhär.

Ett år i taget.

Snart river jag dina biljetter.

Du kan vara lugn.

Gråt inte, forska.