5. EN STRÖMMAD BEGRAVNING
Han satt i ett rum någonstans i Europa. Han lyssnade på radioprogrammet med den opublicerade poeten och den före detta castingagenten som nu tydligen var essäist. Rosor? Kom igen, tänkte han. Gertrude Stein var i princip en nazist, tänkte han. Han skrattade. Han skulle aldrig säga det han tänkte, men nu kunde han skriva det. Han skrev samtidigt som han lyssnade, han skrev på sin bärbara dator och lyssnade på sin bärbara dator. Han skrev mer sån där ny filosofi, tänkte han. Det gick för bra, tänkte han. Han skrev: vi lever i ett utrotningsevent. Han skrev: fotografier av undergångens leende, det låter som ett profetiskt skämt. Han skrev: det finns inget jag, jag kan inte skriva jag. Han skrev: Kathy Ackers motorsågsmassaker, snömos och vandalism i en salig röra. Han skrev: den pseudosteinska rosenbusksnazismens intåg på parnassen. Att vara en vandrande reklampelare, tänkte han, det låter fint. Sen skrev han det med. Och han lyssnade samtidigt som han skrev. I radioprogrammet pratade de om den döda förläggaren. Den opublicerade poetens döda förläggare. Hon grät inte, vilket hon skämdes för. Hon sa att hon ville gråta. Den döda förläggaren skulle tydligen ha en strömmad begravning. Den döda förläggarens man bodde i Europa, men begravningen skulle äga rum i, och strömmas från, Nordamerika. Han som satt i ett rum och skrev ny filosofi och lyssnade på radio via webben från datorns inbyggda högtalare tänkte att han verkligen ville titta på den här begravningen i realtid. Begäret förvånade honom en smula, alltså, dess intensitet. Han skrev ner den strömmade begravningens datum och starttid i sin kalender. En liten bok som var placerad till vänster om den bärbara datorn. Sen skrev han: när den opublicerade poeten skrev att en grupp flickor i ett höghus var hundar, när hon skrev att hon ville bli paria, så var det början på skiftet. Han korrigerade meningen, det var pojkarna som var hundar, och de befann sig inte i höghuset, utan på det. Han skrev det rakt in i den nya bloggportalen. Han korrigerade det rakt in i den nya bloggportalen. Den kändes inte särskilt ny längre. Inte som skiftet. Inte särskilt ny, men inte heller som ett svart eller svårt hål, tvärtom. Den opublicerade poeten var opublicerad, men hon hade såklart publicerat saker på internet. Det fanns inga rent opublicerade människor. Inte nuförtiden. Det fanns inte ens smutsigt opublicerade människor. Hon hade publicerat saker, texter är saker, som han hade läst, på den döda förläggarens levande hemsida. Han kände inte för att värdera dem, inte nu, men han hade läst dem. Den döda förläggaren hade varit en kultfigur i en relativt snäv krets. Det var den döda förläggaren fortfarande, men döden gjorde den snäva kretsen vidare. Vidare och vidare och vidare och vidare och vidare.